Just hemkommen från en timmas letande i ett totalt nattsvart område. 

 

Vid läggning insåg vi att lillens lilla råtta (dinglis) var försvunnen och efter hjärtskärande gråt, en hemsk lögn i trevande mörker om att lillebrors var hans så somnade han med tårar på kudden. Men skam den som ger sig, som den underbara mor offrade jag mig- gav mig ut och letade. Gissa lyckan när han efter en dryga kilometer låg där, något blöt men så himla saknad. Gissa vem som grät nu?