För det mesta brukar jag se på mig själv som en ganska harmonisk mamma som klarar av livet och de två små på ett godkänt sätt och mitt emellan småbråk och matvägran försöker jag inte heller ha för stora krav på mig själv. Dessutom, är det då och då en dag där allt går åt pipan brukar jag tänka att så är livet och i morgon är en ny dag.
I dag är just en sån ny dag men trots det har det utvecklats till ännu en dagen-innan-dag. Låt mig övertyga er; Jag har redan troligtvis riskerat livet på mina söner genom att ge mig ut i den pågående stormen, dykt upp dyngsur och gråtfärdig till lillens tandläkartid, inte klarat av att förmå min förstfödda att öppna munnen när det behövdes, fått punka på båda bakdäcken på vagnen, insett att jag inte ens klarar av att pumpa ett däck (här skyller jag dock lite på Bugaboos värdelösa pump) och därmed tvingats ringa min man som fick åka från sitt jobb för undsättning. Här kunde det slutat lyckligt. Men. Nej.
Däcken blir inte lagade men i alla fall körbara och jag bestämmer mig för att åka hem, borde ju inte vara så svårt. Bussen är sen, barnen vaknar och är hungriga, det blir skrikfest och fortfarande 10 minuter hem i motvind (läs:orkan). Väl innanför dörren sprider sig lugnet. Andas. Dvs i cirka 2 minuter och en snabbframdukning av alldeles för sen lunch. Sedan kommer crescendot, mitt humör brister och för sjutton- ät fikat-vi skulle ju ha det mysigt-unge!
I samma sekund jag i falsett halvt spottar ut orden inser jag så klart att mitt utbrott beror mer på min utmattning än på gnället men tyst blev det och sedan dess har det faktiskt varit mysigt. Barnen är glada och det enda som verkar tagit skada är mitt samvete. Men just det, i morgon är en ny dag. Eller ja, en nyny dag.
inga mammor ellet pappor är perfekta men jag vill tro att alla gör så gott de kan
hehe. Blev helt star-struck när jag såg dig på Hemköp idag! xD Efter jag pratat med min syster som sa till mig att gå fram och säga hej (detta vågade jag dock inte, sen så var du ju där med familjen. ;)) så smsade jag min kompis och hennes svar va efter jag sagt att jag fick sån chock "kan tänka mig det. Hon är ju den enda kändisen vi har här!" Hih! :D
Men tänkte bara titta in och säga jisses va snygg du var och så söt familj! :) Hoppas jag springer på dig igen och då säger jag hej! hihi.. Kram!, S.
Absolut...You Go Girl! =o)
härligt att du bjuder på såna stories!! alla mammor med lite självinsikt känner garanterat igen sig..
förlåt, men jag skrattar högt ut åt "Sedan kommer crescendot, mitt humör brister och för sjutton- ät fikat-vi skulle ju ha det mysigt-unge!". Jag tycker du verkar göra ett strålande jobb och två små killar är nog verkligen ingen dans på rosor hela tiden, varje dag. Glöm inte att även mammor behöver äta! ta hand om dig!
Sarah: Ja, du borde sagt Hej! :) Jag tycker det är jättekul att träffa mina läsare och se vilka ni är ju och dessutom skulle jag bli mer nervös än du hihi
Åhå, jag vet exakt!! Det är liksom skönt att höra att msn inte är ensam.... Vi har det likadant!
Åh gud, känner såååå igen mig. Förutom på crescendot dårå....mitt brukar inte vara lika snällt.....
Man känner att man inte räcker till och önskar att man kunde klona sig. Jag brukar faktiskt tänka på min granne när det blir som värst. Hon har bara en arm. En vänsterarm och två ungar. Japp, det brukar faktiskt hjälpa. Speciellt de dagar man önskar att man hade "en extra arm".
Du ÄR en fantastisk MAMMA!
Tror nog att alla föräldrar kan känna igen sig i det du berättar om! Herregud, vissa dagar blir det bara för mycket.. har helt slutat läsa såna där mammabloggar som bara visar upp en perfekt yta. Hur intressant och personligt känns det? Älskar din blogg och lovar att ta mod till mig och säga det till dig om jag råkar springa på dig här i krokarna!
Jag skulle vilja säga att det är ett under att du inte får fler utbrott. Med två små och massa annat på g är det ett under tt du verkar lyckas så bra. 2-års åldern var rätt tuff tyckte jag, när språket sen släpper blir det mycket lättare. Du är en riktig förebild i din inställning som mamma. Som du säger, nya tag nästa dag.
haha men åh... been there done that ;-)
Du är BÄSTA mamman!!! Det vet du :-)
kram
Du är en jätte fin förebild för många småbarnsföräldrar! Det lovar jag dig. (Ingen press här ;))
Det är så oerhört befriande & samtidigt härligt att få höra dina berättelser om dagar som kanske är något mindre lyckade.
Svårt att sätta ord på känslan utan att det låter helt fel (som om man vältrar sig i andras olycka, absolut inte det jag menar! för så var det ju inte.)
Men det känns mer mänskligt, & vissa dagar är mer eller mindre jobbiga för alla föräldrar.
Önskar att fler mammor som bloggar vore mer som du & spider! :)
Vad skönt det är att läsa sånt här, man vet ju själv hur det är, man försöker behålla lugnet, men när allt gått åt pipsvängen så är det inte alltid så lätt. Men ny dag, nya tag imorgon som sagt! :) Hoppas du slipper både storm och andra besvär då, du verkar vara en väldigt sund människa, med bra värderingar och dessutom en fantastisk mamma till dina söner.
heheh,,,try that PLUS en make som jobbar 10-23 varannan dag (10-17 de andra) även helger, en snorig 2,4 årig unge och en gnällig 3 månaders bebis,,,,,hehehe,,,skönt att du skriver det inlägget.
Det är viktigt att man erkänner sånt istället för att alltid läsa om hur SNÄLLA barn de har osv.
Har följt din blogg länge,,,och eftersom vi har söner i samma ålder så har jag följt många av dina klädtips till barnen=)
många styrkekramar// eli
Det är tufft med tuffa dagar men man tar sig alltid ur dem på något konstigt sätt! Oftast blir nästa dag riktigt bra!:) Jätte bra skrivet föresten...! Hoppas nästa dag blir bättre! Kram!
Stackars dig, trösta dig med att lillen antagligen glömde att du fräste till så fort lugnet lade sig. Så länge det inte blir en vardaglig grej är det ingen fara på taket. Man är ju trots allt inte mer än människa. Ha nu en mysig helg i rusket...