Det var kallt i Norge men vad gjorde det. Efter kalaset som var huvudanledningen till helgens roadtrip gick vi ut i kvällens mörker. Det snöade som tusan men jag tror kanske att det var det som var grejjen för medan vi knallade mot backen upptäckte vi att vi inte var ensamma. Det var som om de stora snöflingorna, isvallarna som gjorde gatorna ljusa trots de sena timmarna och tystnaden som lockats fram av att stadens människor lät bilarna stå fick folket att likt i en film från förr vallfärda mot närmsta sluttning. Min syster som troligtvis planerat just för denna afton tog fram plastpåsar med färdiga hål och så oj, vad det gick.
Kanske bara några kvartar senare lunkade vi tillbaka: rödkindade, trötta om än med glittriga ögon. Att det snötäcke som ramat in våra timmar tillsammans redan i morse smält bort gör absolut ingenting, det var den vackraste kvällen på länge.
lillen i full plastpåsemundering, något sponsrad av Matvarukedja ala Norge