Laddade med energi efter en fin helg med vänner och familj åkte vi i dag genom ett soligt Sverige. Lagom till vi nådde en blått Vättern sköljde nostalgin över mig och det riktigt sjönk in i mig att det här är ju den dag jag ömsom fasat för, blivit skrämd av men framför allt tänkt så himla mycket på.

 

Sista dagen på mammaledigheten.

 

På riktigt.

 

Men vet ni. Förvånande nog så medans jag tog spjärn och väntade på att känslorna skulle svämma över (och jag förmodligen skulle börja lipa) över de småbarnsdagar som i morgon kommer vara över så insåg jag en väldigt lättande grej. Den långa transportsträcka Februari har bjudit på med lyckade inskolningar, kramkalas och bonusdagar pga vabbande har liksom gjort sitt, och jag tror faktiskt att de bidragit till den mest passande känslan av dem alla i detta sammanhang.

 

Jag. Är. Redo.

 

Karrären- Here I come (again)! *