- Vaknar han innan ni åker så börjar jag grina. Tar man kommentaren ur sitt sammanhang så verkar det ju lite galet men ni som har små barn, gärna tätt, förstår med all sannorlikhet precis vad jag menar eller hur?

 

I veckan hade jag besök av en väldigt kär vän till mig. Hon är precis mitt i det där med en liten på armen och en snabb en rund benen. Vissa snackar om tvåbarnschocken och kanske är det så man kan beskriva det när känslan infinner sig av att allt liksom bara är för mycket. För trots att kärleken sprutar (bokstavligen) och du inte vill byta bort det för allt i världen (om du tänker efter riktigt noga) (när de sen väl sover en stund och du får i dig ditt koffein) så skriker din kropp något annat. Jag har svårt att komma med ett recept på hur man överlever det första året men en sak vet jag, man gör det och plötsligt är man ur det.

 

Den här morgonen har jag fått återuppleva den där känslan som jag så många gånger hade under min 2:as första år. Dålig natt, uppstigning medans nattens mörker fortfarande hånler mot dig genom fönstren och så utkladdade läppstift, yoghurtfest och Janne långbens i ansiktet (insekten alltså- vad sjutton hittade han den?) innan klockan slagit 6. Och även om en tappad bil i golvet som jag vanligtvis inte ens noterar känns som vattnet som får bägaren att rinna över så vet jag ju att i dag är detta bara ett undantag mot regeln och det tröstar. Jag längtar till och med tills han vaknar ur sin förmiddagslur, det gör jag. Bara han sover en timma till.