Det är inte för inte det gör lite ont i mammahjärtat att avbryta två små i ett vindstilla, soligt och fantastiskt vinterlandskap för att be dem hoppa in i en bil och tillhörande 6 timmar hemmåtfärd. Men så överraskas en känslosam mor av den bestämda tysnaden, den mogna beslutsamheten som finns i hennes lilla treåring när han tar sina spadar och knallar iväg till lådan där de hör hemma (när de inte rastas av lekande barn). Med lättsamhet i rösten som om han siar för sig själv mumlar han att nästa gång vi kommer hit så är det ju inte snö mera och då kan man inte köra fyrhjulingar på sjön men det gör ingenting för då kan man åka båt och då är det jääätteroligt...

...älskade unge. Så klok så klok.