Plötsligt bestämde vi oss, det var i kväll det skulle ske. Vi två mot honom. Par i vuxna mot en liten och oj, vad han skulle få somna själv i sin säng.

Först var kaxiga (som alltid) och kände oss världsvana, vi har ju trots allt gjort detta en gång innan. Jag hör min man referera till det som att -ja, man lär ju sig av sina misstag, och det med en självsäker röst. Sedan går det utför. Sakta, sakta och sedan snabbare stelnar varje ven i kroppen, mungiporna börjar vekna och så kommer sedan mjukheten. Det försketna mjukheten som egentligen är hela anledningen till varför det är så sjukt svårt att gå vinnande ur denna strid. 

Femtiofem minuter senare somnar liten så till sist, tungt snyftande på sin fars arm som så många gånger förrut. Hans uppsyn är vänlig men bestämd trots hans icke vakna tillstånd och vi vet, precis som han vet; Från och med nu är det han som bestämmer.

liten- det vackraste vi har (trots allt)