I gårmorse när solen gått upp och temperaturen stigit till plussidan så passade jag på att tassa ut och fota lite. Här ute är det så galet tyst på vintrarna att det nästan känns som om synen i stället förstärks. Medans smält snö föll runtomkring mig och dropparnas reflektioner gnistrade likt barnens ögon på julafton så var de som att tiden stannade en stund och energin kom farande rakt mellan de vattniga granarna och de väntande vedträden.

 

Och det mina vänner, kan man inte kalla det naturens under så vet inte jag. Och vad det gäller energin så sög jag åt mig som den törstigaste svamp för de lär behövas i den nya fasi livet vi välkomnar till våren. Men det väntar vi med ett tag till, än är det bara en till stillsam mellandag som står till förfogande. Tjing!