Meningen var direkt och troligtvis inte ens med ett frågetecken efter, snarare som ett konstaterande lika självklart som högt han gungade i detta nu.  Den lilla, fortfarande något bebisknubbiga, handen sträckte sig mot himlen och fingret pekade lätt men bestämt.

 

- Ja, älskling, där bor gammelmormor nu.

 

*tystnad*

 

Ett sting av saknad, knivskarpt, samtidigt en värmande känsla av stolt mammahjärta.

 

- Kommer du ihåg Gammelmormor?

 

En förhoppning men ändå utan förväntan.

 

- Det fanns inga bijar.

 

Nedslagen tanke och beredd på changing the subject.

 

- Det fanns inga biljar. Men vi djickte Vatten!

 

Och så öppnades himlen, det blev solklart. Om inte i den surmulna miljön runt dem så i mammans medvetande. Ett och ett halvt jordsnurr var han för nästan ett år sedan men mindes den där sista gången gjorde pojken, precis som sin mor. Oj så fint det känns på något sätt.