Nej, hörrni. Nu skulle jag kunna skriva ett inlägg om vår himla mysiga dag på Junibacken, hur bra det gick på tåget hem, hur mycket jag rekommenderar att resa med era små även om det känns läskigt osv osv. men om vi säger så här. GÖR DET INTE. Sätt er inte på ett tåg med en snart 1 åring som vägrar sitta still en sekund. Utmana inte ödet att jaga ett fordon som byter perrong hundra gånger med påföljande hisshets som konsekvens och snälla ni, ge upp om tåget blir försenat. Ni hinner inte hem innan den sista humörssekunden är slagen....(!)
 
....och så gled de in på stationen, försväntansfulla trötta ögon i fönstret och så de vackraste lyckoskratten när pappan tornade upp sig på perrongen. Barnen och mamman andades ut av lättnad, wrappade ihop sina minnen av kärleksfulla dagar och klev av tåget in i den bästaste av famnar.  Och vet ni, jag kan nästan svära på att alla vagn 7: s resenärer liksom log, minst lika lättade över att vara framme.  
 
jag ger tummen upp för Junibacken, har även döpt om sagotåget till nostalgitåget, gud vad vackert!
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress