Vet ni vad, så här på kvällskvisten (oj, snart midnatt!) vill jag citera bloggerskan Stina Lee. I ett välskrivet inlägg i amningsdebatten kommer så en text som går rakt in i hjärtat på mig på så många plan.
"Ibland känns det som att de första åren är en enda stor avvänjningsprocess, banden ska klippas så tidigt som möjligt och barnet ska minsann göras redo för den hårda och kalla världen som väntar. Snabbt ska det gå. Varför skaffar vi barn egentligen, och när blev det så fel att sätta sina barns känslomässiga behov före allt annat?"
Jag tar orden till mig och ska plocka fram dem när jag tampas med något "så-här-ska-det-vara-dags-att-lära-nej-det-funka-inte-usch-är-jag-en-dålig-förälder-nu"- grej och så ska jag softa ner, låta liten somna mellan min armhåla och mannens bringa för att sedan frammåt småtimmarna krypa ner tätt intill lillen som drömt om Buuu (spöken). Om några år kommer våra små liv lämna boet hur vi än gör och då är det nätterna, dagarna och tiden tillsammans som kommer vara grunden i vår fortsatta kärlek, inte egentiden vi lyckades skapa däremellan.
2/3 av mitt liv hand i hand
bra där!
tiden går på tok för fort...
fint att du delade med dig utav det, ord som gick rakt in i den här mammans hjärta med. mini
Du vetvinte hur rätt du har. Ta vara på tiden. De barn som blivit ordentligt gosade mår bäst sen och föräldrarna minns det som det bästa.
Alla!! som haft barn i generationen över säger att det går så himlans fort och jag tror verkligen de menar det. Njuter för fullt här hemma och tänker att de får nog bli en lite en trea om något år.
Å va glad jag blir över att läsa detta! Det finns en så stor jargong just nu över att man ska ha så himla mycket tid själv och att det är SÅ jobbigt med barnen. Jag älskar mitt barn men skäms nästan lite smått när jag berättar att vår halvårs bebis sover i vår säng. Men han sover så gott! Och jag med. Jag älskar att få vara nära och mycket. Saknar inte alls någon ensamtid. Jag och mannen pratar hur mycket som helst med varandra, och med vår bebis. Det kommer en tid då jag inte får pussa på min sons bebis, därför tänker jag att det är bäst att passa på nu. Pussa ihop ett förråd och spara i hjärtat. som jag kan ta fram när jag inte längre får.
Det är väl det där med livspusslet, ta vara på all tid med barnen men ändå ha egentid och tid med sin man, ibland är det svårt. Här har du iaf en som önskar att vår lille ville sova med oss men som mkt hellre sover i sin egen säng.. och så har gjort sen han var spädis. Jag vill ju åt dom där mysiga stunderna när man bara kan ligga och sniffa och gosa på honom, så jag får passa på de gånger han vill gosa på dagtid, eller de gånger det vankas Pippi Långstrump-film, det är nog enda gången han kan sitta stilla mer än två minuter :p tur att han gått från att inte alls gilla pussar och mys till att faktiskt göra det på eget initiativ! Det var en period där jag undrade varför nästan alla andra barn tyckte om att sitta i knät och mysa men inte vår lille. Han var kanske för upptagen med allt annat spännande :p