Just nu tycker jag faktiskt en himla massa synd om mig själv (om liten också men just nu sussar han sött så han mår nog bra). Efter att fått beskedet att vi måste stanna en natt till grät jag en skvätt. Det har varit 4 dygn av oro, inhalationer, vakande och trötthet men allt har gått bra så jag har känt mig stark trots min egen ihållande feber, hosta och snorande. En natt till kändes ändå helt ok, tills de kom in igen och berättade att vi skulle få byta rum. Vi skulle få grannar. Ett nytt RS-barn och dess mamma så nu ligger jag här, ca 2 meter från mitt eget sovande barn som är på bättringsvägen och ett annat stackars barn som verken sover eller är på väg att bli bra och tycker synd om mig själv (och om barnet). Det kommer bli en lång natt och så gråter jag en skvätt till. I morgon är en annan dag men låt det gå fort. Snälla.

Liten är sjuk men har fått hjälp så snart hoppas vi på att vara tillbaka igen, stay tuned fina ni!

När skruttet läst sitt brev med mycket möda (hon hade särskilt svårt med knyttets namn) blev buskens vita rosor plötsligt röda och skruttet flög helt glatt i knyttets famn och viskade: “Glöm bort hur hemskt det var och minns att allt det roliga är kvar.” - Tove Jansson

God förmiddag fina ni. Den här veckan bjuder på både tråkigheter och roligheter och vi kommer börja med det sist nämnda. I eftermiddag är det nämligen lussefirande på lillens förskola och det ska bli väldigt mysigt för en traditionsjunkie som jag. Julstämningen sprider sig!

Gillar ni traditioner eller kör ni alternativa sätt att fira den stundande julen?

jag är inte så trött som jag ser ut