Magdalena Graaf, föredetta sångerska och modell i det avklädda formatet, och i dag driver hon en av de mammabloggar jag slumpartat ramlat över och sedan mycket oväntat fastnat hos. I bland blir jag stressad över hur ärlig hon är i sitt skrivande, i bland chockas jag. Men det är precis det jag gillar, rakt in i verkligheten liksom, pang på. Det är inlägget tillägnar jag henne som tack för den här bekännelsen, så skönt att veta att man inte är ensam!

trots resten känner jag mig fin i min julklappstischa, färgen är härlig och så skönt att skrota runt i modell oversize, kommer från AA och finns här.

Vi föll till föga och köpte en sån där hiskeligt färgglad spelande sak till liten i julklapp. Den ska tydligen både stimulera och lugna (?) men jag vettesjutton. På morgonen är det när han ser sin mor som han ler som störst och alla stjärnor och moln är som glömda. Jag själv pyser av kärlek och suger in varje tillfälle av glittriga ögon och önskar, om än utan större förhoppning, att jag alltid kommer vara det vackraste han vet.

I dag planerar vi att skrutta runt hemma tills det är dags att hämta lillen på förskolan. Tjing!

sa jag att den spelar sin melodi i ljudnivå alldeles-för-hög, inte konstigt att liten till och med föredrar min trallande

Plötsligt bestämde vi oss, det var i kväll det skulle ske. Vi två mot honom. Par i vuxna mot en liten och oj, vad han skulle få somna själv i sin säng.

Först var kaxiga (som alltid) och kände oss världsvana, vi har ju trots allt gjort detta en gång innan. Jag hör min man referera till det som att -ja, man lär ju sig av sina misstag, och det med en självsäker röst. Sedan går det utför. Sakta, sakta och sedan snabbare stelnar varje ven i kroppen, mungiporna börjar vekna och så kommer sedan mjukheten. Det försketna mjukheten som egentligen är hela anledningen till varför det är så sjukt svårt att gå vinnande ur denna strid. 

Femtiofem minuter senare somnar liten så till sist, tungt snyftande på sin fars arm som så många gånger förrut. Hans uppsyn är vänlig men bestämd trots hans icke vakna tillstånd och vi vet, precis som han vet; Från och med nu är det han som bestämmer.

liten- det vackraste vi har (trots allt)

För det mesta brukar jag se på mig själv som en ganska harmonisk mamma som klarar av livet och de två små på ett godkänt sätt och mitt emellan småbråk och matvägran försöker jag inte heller ha för stora krav på mig själv. Dessutom, är det då och då en dag där allt går åt pipan brukar jag tänka att så är livet och i morgon är en ny dag. 

I dag är just en sån ny dag men trots det har det utvecklats till ännu en dagen-innan-dag. Låt mig övertyga er; Jag har redan troligtvis riskerat livet på mina söner genom att ge mig ut i den pågående  stormen, dykt upp dyngsur och gråtfärdig till lillens tandläkartid, inte klarat av att förmå min förstfödda att öppna munnen när det behövdes, fått punka på båda bakdäcken på vagnen, insett att jag inte ens klarar av att pumpa ett däck (här skyller jag dock lite på Bugaboos värdelösa pump) och därmed tvingats ringa min man som fick åka från sitt jobb för undsättning. Här kunde det slutat lyckligt. Men. Nej.

Däcken blir inte lagade men i alla fall körbara och jag bestämmer mig för att åka hem, borde ju inte vara så svårt. Bussen är sen, barnen vaknar och är hungriga, det blir skrikfest och fortfarande 10 minuter hem i motvind (läs:orkan). Väl innanför dörren sprider sig lugnet. Andas. Dvs i cirka 2 minuter och en snabbframdukning av alldeles för sen lunch. Sedan kommer crescendot, mitt humör brister och för sjutton- ät fikat-vi skulle ju ha det mysigt-unge! 

I samma sekund jag i falsett halvt spottar ut orden inser jag så klart att mitt utbrott beror mer på min utmattning än på gnället men tyst blev det och sedan dess har det faktiskt varit mysigt. Barnen är glada och det enda som verkar tagit skada är mitt samvete. Men just det, i morgon är en ny dag. Eller ja, en nyny dag. 

inga mammor ellet pappor är perfekta men jag vill tro att alla gör så gott de kan