I går när jag stod mitt i ett gympapass (och det efter att ha klarat av morgonpasset med barnen, jobbat järnet en hel dag, tagit mig hem, stuckit på idrott med lillen, handlat mat och slutligen tagit mig iväg till den nuvarande lokalen för lite aktiv egentid) insåg jag att ja, just nu är jag nog mitt i klyshan själv av en småbarnsfamiljs vardag.
 
Det var liksom det här jag för några år sedan trodde var omöjligt, jag menar, hur många timmar kan ett dygn ha? Men så tänkte jag också, och här var jag i och för sig troligtvis hög på träningsendorfiner, att jag verkligen trivs med livet i detta nu. Det är schysst att leva klyshan när man gör det tillsammans med de som betyder allra mest och som en klok kollega sa, vi har en otrolig förmåga att anpassa sig i de livssituationer vi befinner oss i för tillfället. Himla grymma vi människor är alltså! *
 
* även här, i skrivande stund, kan det vara så att endorfinerna sitter i som ni märker på de övertaggade slutorden
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress