När jag efter flera dagars curling, tjat och lockning åter igen misslyckas med att få min 3-åring till bordet lagom till middag. När jag testat vad jag skulle anse som allt, både högt och lågt inklusive hot om både film- och ipadförbud for life (skulle kalla detta som något i den lägre skalan). När jag funderat över hur JAG kunde bli en sådan där inkonsekvent förälder samt tjoat och tjimmat utan att min trotsiga förstfödde rör sin bestämda min i soffan. Ja, precis då bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Punkt.
Bestämt och inte alls ultimatiserande längre utan snarare utan alternativ visar jag nu vad som gäller. Bär det bästa jag har mot rummet, stannar endast upp för att lika målinriktad borsta tänderna och så i säng. Orkar du inte äta- så får du sova -och så mamma älskar dig men släcker lampan nu- godnatt.
Tyst.
Tyst.
Och så somnade han min 3-åring. Jaha, och vad var det tänkt att jag ska göra nu då?
tur för dig att du är det bästa jag har min son
Ida
Heja heja!!
Emilie
Underbart! 1-0 till mamman
2-barns-mamman
Haha! Underbart! Det är väl så att maten har de makt att trotsa mot för man kan ju inte köra ner den i halsen på dom. Har en 3-åring som är helt hopplös när det gäller mat. Har i och för sig matvägrat sen hon var en vecka gammal!
Heja dig i alla fall! ( Hoppas det inte blev för tidigt i säng så han vaknar i ottan nu då)
haha..underbart inlägg! visst har dom makt dom små liven och man frågar sig själv hur sjutton man blev sån som man lovade sig själv att aaaaldrig bli ;)