Som det ser ut med uppdelningen just nu i vår familj så är det min man som sköter lämning och hämtning på förskolan sedan jag börjat jobba heltid. Förrutom på torsdagar. Torsdagar är min och mina pojkars dag och skillnaden mot för ett halvår sedan när jag var slut efter att ha roddat med barnen dagarna i ända i nästan två år är den där bubblande känslan som redan nu finns där på morgonen. En längtan som känns stark vid lunch, ihärdig runt tvåtiden och så springet till bussen för att veta att 40 minuter senare kliver jag in genom den där grinden med hundra lås.

 

Det finns självklart torsdagseftermiddagar där rosafluffet kantas av två barns trötthet (och där jag ser mig ovanifrån släpandes hemmåt på två tjivande bananer) men mirakulöst ofta så är det bara så bra. Att få kliva genom dörren och leta upp just mina små glada ansikten, att få björnkramar och sedan få bli ivrigt söndertjatad med allt som upplevts-ätits-och lekts det är liksom lycka i en liten ask. Kanske är de här dagarna speciella för en mor men jag tror banne mig de är speciella även för två så pojkar. Mina pojkar.