Som tillfälligt ensamstående (jag och pojkarna är ju uppe hos min familj denna vecka) har jag insett följande;
- Det ÄR tufft att klara av natten ensam med två som helst inte ska väcka mig, varandra eller någon annan i huset. Efter prövat lika olika logistiska modeller har jag nu landat i att jag och liten får ligga i ett rum och lillen hos på mormor och morfar. Stackarna, de är inte vana med att sova med en propeller i sängen.
- Trots minst en vuxenhjälp om dagen i form av mormor, morfar, moster eller liknande så är det ONT om tid för anrda viktiga saker, typ bloggande. Kan dels bero på saknaden av min man, dels att miljön inbjuder till avslapning snarare än trendspaning.
- Jag halkar efter i att läsa mina beroendebloggar. I går försökte jag att läsa min vanliga kvällsradda med skribenter men tyvärr, lagom till Engla så tog luften slut under täcket. Varför jag byggt en koja där under kan ni andra som tvingas sova i samma rum som en lättväckt bebis förstå, ni andra, njut av att vara lyckligt ovetande.
Nu tar vi bussen ut till min farmor, lillen och liten ska få ett kärt återseende av Herr Tuppe och själv tänkte jag passa på att få frisk luft och mysigt sällskap. Tjing!
mina intensiva kärlekar
Frida H
För mig är det helt tvärtom. Helt plötsligt får jag tid för soffhäng och långa duschar. Men nej, bloggande och bloggläsande blir alltid lidande. Dock är jag ensamstående så det är väl soffhäng och långa duschar som står överst på listan :D
Hade ganska precis exakt en sådan vecka hos släkten förra veckan. Kul att komma iväg, men rätt så mycket jobb när man rubbar 'hemmarutinerna'.