2011 var året som började med att vi upptäckte att liten blivit till i magen, med blandad förtjusning och rädsla för det som komma skall så åkte jag till Kina på produktionsresa och halvt om äcklades av alla lukter, halvt om njöt av alla spabehandlingar nätterna igenom (ja, på dagarna jobbade jag ju). Lagom till vårkänslorna började dyka upp stack jag till London för lite trend och min man kom efter och vi fick några härliga dagar i vår älsklingsstad. När April anlände gjorde även vår bostadsstress desamma, vi var tvungen att hitta ett hus snart och letandet slog nya rekord. Utan lycka for vi till släkten i Marbella och andades solkustsluft i ett par veckor och kanske gjorde det susen för när vi kom hem så fullkomligt flög vårt kommande hem på oss. Äntligen. Så. Glada.
Sommaren ägnades åt fikor i vårt nya garage eller trädgård samt ihärdigt övervakande på det som kallas öppen planlösning. När så till slut renoveringen var klar och flyttkartongerna kunde flyttas in var jag tung i kroppen och kände att liten snart var på väg. Nu var vi redo. Eller just det, innan dess skulle jag ta min förstfödda i hand och gå till förskolan. Läskigt men så här i efterhand- helt ok.
Den 14 September var en av mina två lyckligaste dagar i mitt liv och så kom han med en fart som förvånade båda hans föräldrar och oj, vilken livsförändring. Plötsligt var vi en familj på fyra och hösten gick fort med en massa kärlek, promenader och nattningar. Julen planerades noga och julafton blev precis som vi tänkt oss. Sedan blev dock inget som vi tänkt oss. Slutet av året fick liten och jag tillbringa på sjukhus och även om det då och då kändes tungt tror jag tids nog ändå att vi kommer titta tillbaka på de dagarna med om än inte glädje så med tacksamhet. I Sverige kan man bli sjuk för att sedan bli frisk igen. Tack!
Här blir vi bättre och bättre för varje dag- ser fram emot 2012 som redan har mycket inplanerat mys att bjuda på!
Vilken fin bild!!