Fy vad läskigt! Ni åkte väl inte ner i diket? Tycker det är jobbigt att åka girande buss (som bussen till Masthugget nästan alltid är) med två små. En som ska sitta (och väldigt sällan stilla) och en i vagnen som helst inte ska välta och jag mitt emellan. Svettigt värre. Tyvärr kommer jag (sorgligt nog) inte på något till uppmaningen, vissa dagar... Får återkomma imorn.
Nej, bussen välte inte som tur var men läskigt va det!
Oj, så svårt - och fantastiskt viktigt!
Men jag är en mamma som inte blir uppretad eller ängslig i onödan. Låter kaoset råda när det finns utrymme och låter sonen ta sin tid när jag faktiskt har att ta av.
Sedan är jag som en hök när jag anar fara för min lille, läskigt skarp och utan tvivel kring vad som är mitt viktigaste. Samma sak gäller för maken, han är också påpassad. Vi passar på varandra i alla lägen och stämmer av läget med kramar, handhållning och "vi-hör-ihop"-blickar. Älskar min lilla familj - och snart blir vi fler ;)
Jag antar utmaningen! :) Jag är kärleksfull, påhittig, kreativ, har barnasinnet kvar. Jag är lugn och hetsar inte upp mig över saker i onödan (med det sagt menar jag inte att jag aldrig tappar tålamodet, för det gör jag såklart ibland), bra på att trösta, lyhörd och tar mig alltid tid. Det är alltså de egenskaper jag uppskattar mest hos mig själv som förälder och som jag även tror att min son uppskattar väldigt mycket. Dessutom är det väl de egenskaper jag i allmänhet tror att folk uppskattar hos mig. Jag tar inte mig själv på allt för stort allvar, utan bjuder gärna på mig själv, men jag har också "seriösare sidor", jag är ansvarsfull och empatisk t.ex.
Nu blev ju det här en halv novell och det finns ju såklart egenskaper hos mig som inte är särskilt positiva, men det var ju inte det det här handlade om, eller hur ;)