Jag orkar inte heller ta i ämnet och så stänger jag ute i stället, fokuserar på mina barn och låter vardagen rulla på så att säga. Det måste den ju men ack så mycket hälsosammare det vore att gråta lite, sörja lite över orättvisor som någon gång, i bland flera, drabbar oss i livet.
Som hos så många andra så togs min canceroskuld, som jag kallar den, för många år sedan. Min älskade farfar fick inte leva vidare det liv han så gott levde och inte längre fick vi barnbarn äta av de pannkakor han så ofta stekte åt hungriga, förväntansfulla små munnar. När ens så kallade canceroskuld tas förändras ens medvetande och relation till själva order cancer och ofta skyr man det som djävulen själv, så avskyvärd skrämmande. Precis så var det för mig och är för mig ännu.
Kanske är det då en räddning att stänga av. Hålla. Emot. Kanske klarar man sig eller så drabbas någon i ens närhet igen och tyvärr så hjälpte inte ignoransen ett endaste jäkla dugg. De som orkar hoppas är så sjukt starka och de som försöker är värda guld och åter ett lycklig liv- själv så lägger jag locket på- eller nej, jag skrev ju just detta.
Jag. Är. Rädd. Men så kommer då äntligen tårarna och så kan jag resa mig igen. Bra jobbat mig själv.
Varje år i Oktober uppmärksammas Cancer men människor drabbas i alla månader. Ca 50 000 personer får diagnosen Cancer i Sverige varav 60% av dessa blir botade. Det är det senare vi ska lägga på minnet när det känns tungt. Ta hand om er!
Har förlorat bade morfar och farmor i cancer... :/