Så, nu var då vår förskolesmekmånad över, rosa fluff-fluffet där allt är rosaskimrande. I dag var det vår tur att stapla rakt in i den omtalade verkligheten.
Lämnade just en storgråtande liten kille med längtan i ögonen till en vilt främmande människa (inte riktigt men det är så det känns) som inte har en aning om att han ofta lugnar sig om man ger honom hans råttis, tar fram lite bilar och pratar om Blixten Mcqueen. Inte heller att prat om morfars båt, att vi snart träffar mormor igen eller att farmors pannkakor är godast i världen har en bra effekt. Gissa hur det känns? Hemskt.
Riktigt ont faktiskt och det riktigt sliter och drar i mammahjärtat och jag erkänner att tårarna sprutade långt innan jag hunnit fram till bilen. Och även om de nu gått över till ett stadigt rinnande och att jag någonstanns inser att lillens ögon troligtvis torkat för länge sedan och att han med högsta sannorlikhet nu har time of his life med alla snälla fröknar och lekkamrater så tillåter jag mig att ömka och fiska tröstkommentarer hos er en stund till... är det ok? Jag vet att ni finns där.
Ps. Planen i morgon är att den hormonstinna gravida mamman får stanna hemma medans pappan i huset får lämna, misstänker att det är en underlättande faktor åtminstone. Kanske till och med ett vinnande koncept?
Hej Jennifer!
Var tvungen att kika in på din blogg efter att vi setts igår på Barnens Värld på Kungsmässan.
Jättefin blogg har du! Och ännu finare mage! :)
Vet precis hur du känner idag med inskolningen. Det smärtar verkligen och man vill bara springa tillbaka och hämta sitt hjärta. Men jag tror att det kommer att bli hur bra som helst!
Lycka till med allt!
Natasja och Mikael
Åh herregud vad rörd jag blev av att läsa det här. Fy <3
Mvh tjej med tårar upp till bredden och en klump i halsen.
stackare! tänk på att det kommer kännas så bra när han kommer hem och överröser dig med ett kramkalas och berättar om allt roligt som hänt under dagen :)
jag har inga barn själv, men kan lite tänka mig hur piss-jobbigt det måste vara eftersom jag knappt kan lämna mina syskonbarn, som är inskolade sen länge, utan att stå med tårarna i ögonen. Tror det är värst för föräldrarna, lillen har nog, precis som du säger, the time of his life! Men fy, jag lider med dig! hoppas det går bättre imorgon!
Vet själv hur det slita i hjärtat. Vi har precis 1 vecka dagis bakom oss och en (än så länge tårlös) lämning bakom oss. Men att gå därifrån och lämna honom till "främmande människor" känns precis som du säger. Ibland känns det som han blir en under många och rädslan att han gå undan och hans självförtroende hamnar i bakgrundet känns hemskt.
Denna vecka är vi båda sjuk dock.. också typiskt för dagis antar jag.
kramar till dig!
(ibland önskar jag jag hade en blogg också så du kan se vem som skriva till dig) :)
Många kramar - är säker på att han leker och har det mysigt nu, kanske med "Marko" :-)
Herregud. Nu sitter jag också och lipar jue..... Inte kul det dära, speciellt med ett lass hormoner i kroppen... Hoppas att det går bättre imorgon!
Såg dig på stan häromdagen btw. Konstigt det här med bloggar egentligen, kändes som att jag kände dig på något sätt och hela den biten. När jag log mot dig så kände jag mig som en stalker, TUR att du inte såg!! Hahahaha.'
Take care
Hej! Jag skrev ett liknande inlägg idag, jag gick också tjutande från förskolan (bakom mina solglasögon)idag, fast min lille kille är inne på sin tredje vecka på förskolan, och han älskar att vara där! Inte ett pip när jag går. Men det där med att lämna sina små är fasen inte lätt alltså, och jag är inte särskilt nojjig över sånt egentligen... Men dom har det ju bra, och får leka med massa andra söta små barn och fröknarna är ju oftast hur bra som helst! Så det är vi mammor (och pappor) som det är svårast för! Kram
Ring! Är den där mamman som alltid vid lessna mornar ringer efter 20 min. Så sjukt skönt att höra att han lekte och var glad innan jag hunnit runt hörnet. Bra för mammahjärtat att höra.
Been there. Håll ut, det kommer bli lättare. Men gravidhormonerna gör ju sitt till så håll dig du till glada hämtningar ett tag. Det gör jag :-)
Ja det där känner jag igen. Alltid lika jobbigt att lämna sitt gråtande barn. Min Mira började förra hösten, och tycker ändå det är jobbigt de gånger hon är ledsen. Är gravid igen nu, och hon ska börja på måndag efter ett 3+månader långt sommarlov. Får väl se hur det går då. Men jag älskar hennes fröknar, så Inge snack om att hon inte har det bra. Men ändå, gravidhormoner är ju som bekant inte å leka med. Å tårkanalerna är ständigt öppna.. ;)
Jobbigt! Även om jag är förskollärare så tror jag att jag kommer känna likadant när det är dags för mig att lämna mig lille... Så gråt du, så känns det bättre sen. =)
SVAR: Tack snälla ni för era fina och värmande ord!
Katrin: Även om du inte har en blogg känns det som jag känner dig lite efter att jag läst alla dina tankfulla kommentarer och de avtryck du lämnar, gillar!
Indira: Nästa gång får du säga Hej ju! :)
Usch och fy.. Jag ska lämna min lilla på dagis imorgon för första gången.. Är lite nervös faktiskt! Kram till dig!
vet exakt hur jobbiga såna lämningar är. mitt bästa tips för att "släppa" den tokjobbiga känslan är att efter ett tag ring dagis. som du skriver så lugnar barnen ofta sig väldigt fort & att då bara få de lugnande orden från en fröken ( som du givetvis talat om hur lillen blir "distraherad" på bästa sätt :-) ) är VÄLDIGT skönt. annars bär man ju med sig den känsla hela dagen & det kan är inget bra. förhoppningsvis blir dessa lämningar en ovanlighet!! J.
Usch ja det måste vara jättejobbigt även som icke gravid! Så det är inget jag längtar efter precis!!
Satt igår och fyllde i listan med ansökningar till min lilla. Ångestkänslan infann sig redan då, vill inte alls lämna bort henne. Men inser ju att det måste göras och i längden är det ju jättebra för henne att få interagera med andra barn. Hon är jättesocial redan nu så...
En stor kram till tröst och som sagt han leker nog och har superkul tre minuter efter att du har gått.
Å efter att ha lämnat prinsessan på dagis i över 1,5års tid så gråter jag lite i hjärtat fortfarande när jag lämnar. Förstår inte hur jag ska klara å lämna lillebror med sen när det är dags, men man fixar de ju o måste tyvärr! Jag var likadan som nu när ja lämnade när jag hade Mio i magen, så make fick lämna så mycket han kunde :)
Kramar om o sen kommer du ha prinsen mycket hos dig när du får bebis nr 2, för ni kommer väl ha 20 Tim som jag har el jar nu mer tid nere i Götet?:) kram sötis!
Och här sitter en till med samma känslor! Lämnade nyss lilla P som inte ville släppa mitt ben när mamma skulle gå och jobba. För oss går det mkt bättre när pappa lämnar, så jag tror absolut att det kan vara ett vinnande koncept även för er! Stor kram.